© 2023 by Lawyer & Lawyer.Proudly created with Wix.com

FOLLOW US:

  • w-facebook
  • Twitter Clean

Problem med evidensbasering

För att kunna evidensbasera metoder behöver man anpassa dem så att de passar bra att forska på, vilket innebär att det ska vara små enkla och avgränsade modeller. Gärna en modell för varje problem: en modell för ångestlindring, en för depression, en för tvångssyndrom, en för sömnstörningar, en för motivation. Det finns ingenting som säger att en modell blir bra behandling därför att den är lätt att forska på.

 

I praktiken kommer ju sällan patienter till en behandling med ett enda klagomål – de kommer oftast med en hel komplex livssituation. Det är därför som psykologiska teorier fram till ganska nyligen var utformade för att kunna förstå och beskriva en människas hela psyke, snarare än att vara en verktygslåda för åtgärdande av olika avgränsade tillstånd.

 

Således rekommenderar Socialstyrelsen en mängd evidensbaserade metoder på 3-4 bokstäver: CRA, KBT, MET, SBNT, o.s.v. Det här leder till problem:

 

1) Om metoden i sig är den som löser problemet spelar det således ingen roll om den utförs av en apa i en röd rymddräkt eller en erfaren terapeut. Är det någon som tror på det?

2) Eftersom det krävs omfattande forskning för att evidensbasera alla dessa metoder krävs det sådana resurser att praktiskt taget alla metoderna kommer från USA. Menar Socialstyrelsen att vi bara ska ha metoder från USA? Varför?

3) Enskilda behandlare, kommuner och hvb-hem har ingen möjlighet att tillräckligt evidensbasera nya metoder, som då inte kommer att rekommenderas. Är det socialstyrelsens avsikt att avbryta all kunskapsutveckling i Sverige? Eller hoppas man att placerande myndigheter inte ska följa riktlinjerna?

4) Om vi nu får en omfattande likriktning inom behandlingen i Sverige innebär detta att pluralismen, som är en demokratisk hjärtpunkt, undergrävs. Klienters och patienters rätt att välja sådan behandling som de själva önskar försvinner till fördel för den enda vägens behandlingar, föreskrivna av storebror. Detta är en obehaglig glidning i att gå från att behandla människor som tänkande och kännande subjekt som är delaktiga i behandlingen till en behandling där man ska göra som man blir tillsagd (objektifierande).

5) Alla med någotsånär omfattande erfarenheter av missbruksbehandling vet att de flesta missbrukare, p.g.a. sitt utagerande beteende, ständigt avbryter behandlingar och att de kanske kommer att ha ett tjugotal behandlingar bakom sig när och om de till sist väl är botade. Det innebär att man gång efter gång efter gång ska gå igenom samma manualer med samma innehåll. Dessa manualer är evidensbaserade, men hur ser evidensen ut för att de fungerar den sjuttonde gången som man går igenom dem, när de inte har fungerat de sexton tidigare? Vore det kanske bättre att då pröva någonting annat?

6) Evidensbaserade metoder skapar en kultur av att inte evidensbasera (utvärdera) den egna behandlingen. Eftersom metoderna garanterar resultat oavsett hur och av vem de används (i praktiken) så behöver man naturligtvis inte utvärdera själva verksamheten. Vore det inte rimligare att vända på steken och t.ex. kräva vetenskaplig utvärdering av alla hvb-hem (behandlingshem)? Det skulle då även vara en fin träningsverksamhet för forskarstudenter under handledning. Erfarenheten visar att vissa verksamheter som bygger på evidensbaserade metoder inte producerar några bättre resultat.

På Kvinnoffrid hvb vänder vi  på steken. Vi evidensbaserar oss själva kontinuerligt i smmarbete med XX Universitet. Vår evidens finns upplagd på nätet tillgänglig för alla.